Flygning i Alperna 2009

Flygluffen 2009, spännande flygning i Alperna.

 

Dåligt väder på väg till Penemünde

Klockan 9 på lördagsmorgonen har vi i stort sett allt klart för avfärd. Tomas har kommit och Eva och jag har packat in allt vårt bagage i Mooney´n GXI. Vi ringer Solveig och Bengt som tillsammans med Krusse och Edor ska flyga Rockwell Commandern LTZ från Bromma. De är inte riktigt klara så vi passar på att tvätta av Mooneyn innan vi drar iväg. Försöker få en direkt route till SALLO i södra Sverige, men fallskärmshoppning över Nyköping sätter käppar i hjulet för det. Vädret längs kusten är ganska okey men när vi kommer över Småländska höglandet börjar ”gubbarna” torna upp sig. Det ska vara åska över norra Skåne så vi begär att få gå mer österut och får klart direkt Penemünde. Sjunker till 5000 fot för att ligga i underkant på molnen och därigenom kunna se var Cb-molnen finns. Bremen Control släpper inte ned oss lägre än 3200 fot så därför blir det inte en direktinflygning till bana 13 utan någon form av trafikvarv. Frågar Penemünde information om molnbas, men flygplatsens allt-i-allo verkar ha fått annat att göra och svarar inte. Molnbasen ligger på 1000 fot och vi tar en viss hjälp av GPS:en att följa högervarvet till banan. Trafikvarvet blir inte precis perfekt, men vi hamnar till slut på finalen. Informerar på ”bolagskanalen” (123,450) besättningen i Tore Zäta om molnbas och att det nog är bättre att gå in direkt på final bana tretton, utan att göra ett landningsvarv.

 Den obligatoriska landningsölen intas i ett mobilt säljstånd som, visar det sig, även har ett alkoholfritt alternativ. Regnet hänger i luften och vi vill gärna komma vidare. Bussen som tillhör det lokala flygtaxibolaget har dock en taxa som är alldeles för hög. Efter en viss förhandling får vi i stället en stor-taxi som tar oss till byn Wolgast, där Edor bokat rum på ett trevligt litet hotell. Där finns redan en grupp svenskar, ett gäng som, liksom vi, luffar runt i Europa. De gör det dock per motorcykel och det blir en del prat kring skillnader och likheter i våra respektive färdmedel. 

”Lite Cb aktivitet i norra Tyskland”

Vaknade till en ganska grå dag och det hängde lite duggregn i luften. Frukosten på hotellpension Kirchstein var mycket bra och där träffade vi åter våra motorcykelåkande kollegor. Har begränsad information om vädret, eftersom samtal till meteorologen kostar 1,50 Euro per minut. Vi väntar därför tills vi kommer till flygplatsen med att kolla vädret. Det ser okey ut, även om det ska finnas lite Cb-aktivitet över norra Tyskland.

 Tankar båda maskinerna och ordnar betalningen. Det visar sig att här tar de bara EC-kort så det blir till att hala fram kontanter och vips har halva reskassan försvunnit. Vi sitter upp i respektive plan och just när vi ska till att starta motorn kommer Solveig och vill ha väskan längst ned i vårt bagage. Där har Bengt sina en-route- kartor! Sätter in rutten på GPS:en, lättar och stiger till vår valda höjd, flygnivå 80. Nu sitter Eva fram och vi hjälps åt att flyga genom de bitvis kraftiga luftrörelserna i de Cumuluforma molnen. Berlin Control ber oss bekräfta att vi är på väg mot intersektion BESKO vilket vi gör. Det är några svängar till höger och vänster som får dem att undra. Förmodligen tror de att vi svänger runt några Cb när det tvärtom är dessa Cb som ”hjälper” oss att svänga. Efter en tid påpekar de att vi ”are jumping up and down” när vi bara stiger och sjunker några hundra fot i de vertikala luftrörelserna. De skulle sitta här i turbulensen så skulle de få se hur lätt det är att hålla höjden. Tore Zäta, som kommer efter oss, får ett kraftigt sjunk i en CB-cell och får sålunda en riktig åthutning från kontrollen. De kan vara riktigt petiga ibland de där tyska flygledarna och förståelsen för ofrivilliga skutt lyser med sin frånvaro.

 Resan från Penemünde i Tyskland till Kempten i samma land går via Tjeckien. Vi får därför ledning från Prag kontroll, som under tio minuter radarleder oss i en 90-graders avvikande kurs för att separera trafik. ”Hallå, vi är på väg till Kempten, inte Budapest!” När vi slutligen DSC07049närmat oss Bayern och sjunkit ned till 4000 fot ligger vi mestadels under moln och övergår till VFR.

Det kan vara lite svårt att hitta flygplatsen som ligger mitt i samhället Durach och gräsbanorna skiljer sig inte så mycket mot de omgivande ängarna. Landning på bana 25 innebär att man tar sig över en kulle och DSC07051flyger an snett på finalen för att undvika några hus. Eftersom banorna inte heller är alltför långa så gäller det att vara på alerten.

Mycket värme i Bayern

 Mottagningen i Kempten är kunglig. Först ett riktigt varmt välkomnande, lite mousserande vin, en landningsöl och sedan iväg på en vandring i de vackra omgivningarna. Högst upp på en kulle i en fäbod serveras öl och några bayrare spelar på DSC07078DSC07121DSC07067jättelika alphorn. Även jag får chans att delta i hornkonserten. När vi kommer tillbaka till klubbhuset är middagen framdukad där. Inkvartering på Gasthaus Swanen mitt i byn, promenadavstånd från flygfältet.

 Dagen därpå börjar med ett besök i hoppbacken i Obersdorf. Det är inte klokt vad högt det är och den skidhoppande finnen som en gång hoppat över 255 meter hade inte mycket marginal innan backen tagit slut. Hade han hoppat några meter till hade han hamnat rakt i uppbromsningsområdet och blivit platt. Efter lunch tar vi oss upp med linbana till topparna över Obersdorf.

 Teoripasset nästa morgon tar upp några viktiga saker att tänka på vid alpflygning. Som att alltid flyga an mot en bergrygg i 45 graders vinkel, så att det går att göra en 180-vändning om det kommer ett kraftigt nedsvep. Att termiken finns på solsidan och att det sjunker på dalens andra sida. Att det kan finnas tillfälliga linbanor som inte är med på kartan. Att det är kraftiga sjunk över glaciärer, med mera, med mera.

 Det är speciellt att flyga i Alperna

 I LTZ har de fått stöd av Michele medan Edor och Thomas flyger med klubbens instruktör i deras Robin. Josef flyger (förstås!) med oss i GXI. Han är en mycket speciell karaktär, har flugit hela sitt liv. Han började flyga Messersmith alldeles i slutet av andra världskriget och har flugit sedan dess. Nu har hans medical visserligen slutat gälla, men han flyger lika gärna från högersits. Efter en inledande demonstration av hur man flyger (nära) över en bergrygg fortsätter vi ned mot den Italienska gränsen. Passerar nära en glaciär och strax över några skidåkare. Flyger söder om Innsbruck Control och Josef sköter snacket med dem. Han har helkoll på var vi är, även om han tycker att det här med restriktionsområden är ett lite för modernt påfund.

Efter en timmes flygning öppnar sig dalgången där S:t Johann ligger. Vi flyger in i dalgången, ganska nära berget, på medvinden till bana 31. Gör en lång final och landar lugnt och fint på den 750 meter långa asfaltbanan. Tore Zäta kommer ned på samma sätt men av någon anledning kommer Kemptens kärra riktigt ”hot and DSC07138high”. Ska man få stopp på de sista 300 meterna så vDSC07169ill det till att bromsa. Och bromsade gjorde de så att ena däcket gav upp. Nog trodde jag att instruktören som flög det planet var van vid korta banor! Korta banan i Kempten har bara 610 meter tillgänglig för landning – på gräs. Men där kan man kanske stå på bromsarna utan att få punka.

 Efter några fina dagar är det dags att lämna våra flygarkamrater i Kempten och dra vidare. För att underlätta avfärden körs allt bagage och passagerarna per bil till den närliggande flygplatsen Memmingen. Det är en före detta militärflygplats och när vi kommer dit så ligger en Eurofighter i varvet och kör studs och gå. Vi får därför göra en lite längre medvind för att hålla oss ifrån militärkärran. Taxar in på en platta som ligger långt ifrån terminalbyggnaden dit våra pax och bagaget anländer. Väntar.

 Nu får vi uppleva lite av den tyska ”Ordnung must sein”. Det krävs en tullklarering för att lämna Tyskland. I värsta fall kan det innebära flera timmars väntan på att en tullare ska komma. En flexibel Marshall löser dock det på ett ganska smidigt sätt och snart kan vi ställa upp på den 2401 meter långa banan. Tore Zäta startar först och vi strax efter, vi ska flyga VFR tillsammans. Krusse erbjuder sig att göra ett varv för att vi ska komma ikapp. Det är dock onödigt eftersom vi redan hänger i svansen på dem. Bengt har förberett en rutt som gör att vi ska undvika en del kontroll- och Dangerområden. Vi behöver dock inte fundera så mycket över var dessa finns, det gäller bara att hänga med. Bengt hittar bra i Schweiz, han lärde sig flyga här,

 Marktransport upp över flygnivå 100

Vi landar i Bern med egen separation till Tore Zäta, taxar in och parkerar mitt på stora plattan. Det finns en liten trevlig servering i det gamla trafikledartornet och DSC07278vi samlas där innan Bengt plockar upp vår hyrda minibuss. Bengt och Solveig har bott i Bern och är utmärkta guider på vår sightseeing i stan. Den stora utflykten går till Jungfraujoch, ett 3 471 meter högt berg med Europas högsta järnväg. Tåget klättrar uppåt i det vackra landskapet och det ständiga klickandet som hörs är alla turisters kameror. Ju högre vi kommer ju tunnare blir luften och snart har en stor del av de många asiatiska besökarna somnat. För andra gången denna sommarflygluff kan vi ha snöbollskrig.

 Krusse, som bokat allt i Polen åt oss, var lite orolig att vi inte ska kunna få någon landningsöl i Polen. Därför DSC07240stannade vi en kort stund innan avfärden från Bern och köpte en ”bilbana till barn-barnen”. Att det kluckade betänkligt om ”bilbanan” var det ingen som märkte. Utklarering ur Schweiz gick bra, även om vi inte lyckades i vårt uppsåt att köpa skattefritt bränsle. Däremot märks det att flygtrafiken är ganska tät i Mellaneuropa (eller vad det nu var för skäl) men vi blev något sena ut från plattan och LTZ ännu något senare och missade därmed sin slot. Innan vi lämnat flygplatsfrekvensen hörde vi dock att de fått en ny, bara några minuter senare. Vägen genom Schweiz blir ganska odramatisk. Vi får radarvektorering radial 080 ut från VOR-fyren WIL därefter direkt till fyren KPT. Nu är vi nästan tillbaka hos våra vänner i Kempten, men vi passerar bara förbi på flygnivå 80.

 

Det är lite skurar på vägen och i norra Tyskland regnar det lite och det skuttar på i de cumuluforma molnen. När vi lämnar tyskt luftrum och kommer in i Polen märks det att det är lite mindre trafik. Vi ropar upp kontrollen och blir ombedda att ropa upp flygplatsen då vi har 10 nautiska mil kvar. Nu har vädret lättat lite så vi ser marken då och då mellan molnen och snart ser vi också flygplatsen och kan göra en visuell inflygning till bana 24.

 

Flygplatsen är så gott som öde, förutom de som välkomnar oss. En ung dam från handlingagenten, kommer ut och erbjuder oss att tanka på en gång. Det blir ofta ont om tid då man ska iväg så vi tankar gärna nu.

 

Flygplatsbyggnaden är så gott som tom, det finns definitivt inget att köpa att äta eller dricka. Nu kommer den i Bern inhandlade landningsölen väl till pass och när besättningen från Tore Zäta kommer in så har vi dukat fram. Krusse, som känt ansvar för förtäringen i Polen, kan andas ut! En liten stund senare är vi på väg in mot staden i en minibuss-taxi. Efter diverse letande så hittar han också fram till vårt hotell, som ligger vid ett trevligt torg mitt i stan. Krusse lotsar oss till en genuint polsk restaurang där skinkor och annat hänger på tork i taket.

 

Polen är ett fint land att flygluffa i, billig flygbensin, rimliga landningsavgifter, bra boende till DSC07312rätt pris etc. Det finns dock ett litet aber: Jag kan reta mig på övernitiska säkerhetskontroller på svenske flygplatser. När man, som vi idag, kommer till en polsk flygplats där säkerhetsfolket inte riktigt vet hur man ska göra och därför försöker göra allt rätt, kan det gå hur snett som helst. Jag orkade inte ens bli upprörd utan gick och hämtade den unga damen från handling-agenten och bad henne att få säkerhetsnördarna komma till sans! Vi skulle t ex inte få ta med oss vatten att dricka under resan; ”Man får bara ta med 100 ml flytande”! Att våra två plan var de enda som fanns inom synhåll, att vi skulle gå 10 meter direkt till planen, att vi behövde ha något för besättningen att DSC07326dricka under tre timmars flygning, det bekom inte de tappra soldaterna Sveik. Till slut kom vi igenom, med vatten och allt bagage röntgat och vi ett par grader mer upprörda.

 

Det ligger lite väder över södra Sverige så vi flyger i moln eller mellan molntoppar på väg hemåt mot Stockholm. Brommas TAF säger att det finns risk för regnskurar och åska senare på eftermiddagen. När vi landat på Barkarby efter ännu en fin flygluff så skiner solen för fullt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *