Flygluff i Sydöstra Europa

Första benet går från Tullinge till Malmö

 Sommarens flygluff börjar med att Freddy; Iris, Matti och Cecila Stenbom startar från Tullinge med Cherokee Six, SE-EZF. Bengt Jörgensen och jag, Christer Dahlgren flyger min Mooney, SE-GXI med våra respektive fruar Solveig och Eva i baksätet. Krzysztof (Krusse) Kaminski och Robert Nygren skall flyga Cessna Cardinal SE-KVM den första sträckan till Malmö, där vi skall plocka upp Lars och Helena Arvidsson. På den här resan är det ovanligt många piloter. Vi är tolv resenärer varav nio har egna flygcertifikat. Av de tre kvinnliga piloterna är det dock bara Iris som flyger några av sträckorna själv. Eva och Helena flyger bara från baksätet, ibland med hjälp av en egen GPS.

Det ligger en kallfront genom Sverige och vi skall därför försöka starta tidigt, innan de elaka Cumulinimbus har hunnit baka ihop sig alltför mycket. I ösregn startar vi bana 24 och vi letar oss genom molnen ned mot Nyköping. Krusse och Robert kommer inte iväg i tid och det har hunnit bli för mycket åska för dem så de avvaktar det bättre kvällsvädret. Efterhand blir vädret bättre för oss på flygnivå 70 och vi ser alltmer av södra Sverige mellan molnen. Det blåser 280 grader och 11 knop på Sturup så Bengt, som inte flugit Mooney på en tid, väljer att använda bana 29, den lilla banan på Sturup. På parkeringen står redan en kärra från Botkyrka flygklubb, FDZ, men den är ute på en egen utflykt och inte med på vår flygluff. Lars och Helena möter oss med skånsk flagga och vi åker till deras nyinköpta hus i Svarte, nära Ystad. Det är kallt i vattnet men vi värmer upp oss med en lång promenad i de vackra omgivningarna innan grillning och middag som intages på den nybyggda verandan. Lagom till efterrätten anländer Krusse och Robert. 

Lämnar Svarte tidigt på morgonen för Sturup. Det är problem med faxen i briefingkontoret så vi får slutligen våra väder- och Notam-fax via Sturup handling. KVM har tänkt sig direkt till Salzburg men vi i GXI och EZF har valt Prag som destination med Salzburg som alternativ. Prag ligger utanför EU så vi kan passa på och kika på vad som finns i tax-free. Alla tre maskiner startar bana 17 med färdtillstånd raka vägen till VOR:en TRT i Tyskland.

Vi i GXI startar efter EZF, KVM hade startat först. Går upp till flygnivå 100 och hör på ”bolagsfrekvensen” 123,425 att vi passerar KVM som ligger under oss, någonstans bland molnen. Även Zäta –.Filip hade snart kommit ikapp KVM, men fick passera under. Strax innan vi kommer in i tjeckiskt luftrum, och ingen ännu blivit kissnödig, bestämmer vi oss för att fortsätta till alternativet Saltzburg.

 Det är lite turbulent i molnen och Lasse får ordentlig övning i att flyga på kursgyrot. Från Zäta Filip får vi veta att motvinden är lägre på flygnivå 60 och vi sjunker till den höjden vi också. Det högre trycket gör att det inre trycket ökar (?) och en av oss får använda den medförda kisspåsen. Vi får radarledning till localizer bana 16 och får direkt visuell kontakt med banan. Flygplatsen i Salzburg ligger vackert vid Alpernas fot. Den gula marshallbussen tar oss till General Aviation-byggnaden där vi intar landningsöl och gammeldansk i väntan på de andra. De andra planen landade strax före resp. strax efter en österrikisk SAAB 105 och de bekantade sig med piloterna som tidigare hade varit i Sverige för Draken-utbildning. Piloterna funderade på att åka till flygdagen i Uppsala och de bjöds även välkomna till Tullinge helgen efter. Gärna med något österrikiskt flygplan! Pension Bloberger, strax utanför stan är nyrenoverat och Eva kastar sig förtjust i det stora badkaret innan kvällssamlingen till middag. 

En underbar flygning genom Alperna 

För att kunna flyga i Alperna krävs att vädret är mycket bra. De tidiga prognoserna såg inte så lovande ut, men avresedagen är vädret klart och inte särskilt mycket vind. Bengt har programmerat in en massa brytpunkter i sin GPS så de får flyga först – åtminstone ett tag. Efter start bana 34 svänger vi vänster, passerar byn där vi bodde två nätter och tar sikte in i alpdalen. På 4500 fot följer vi stora motorvägen och kikar på bergssidor på ömse sidor om oss. Vi flyger i samlad flock och njuter av den underbara utsikten av våra flygplan bland alp-topparna.

 Det är en härlig känsla att flyga på 8000 fot och titta in i bergväggar på båda sidorna. Speciellt härligt är det att flyga tillsammans med några andra plan.

 Det är lite för tidigt på dagen för att termiken skall ha kommit igång riktigt och vi ser inga segelflygplan eller flygande dukfarkoster. Efter en liten extra sigthseeing runt ett eget berg ökar jag farten för att komma ikapp de andra. Det är dock inte den högre farten som skapar den lätta turbulens vi får, det är vinden som blåser lite extra i det högsta passet som vi nu går igenom. Vi har stigit till 8000 fot, sjunker efter passet men ligger kvar lite högre än de andra i dalen som öppnat sig framför oss. På vänster sida har vi sjön vid byn Willach med de två svenske planen långt under oss, till höger har vi en ny bergrygg som ligger inbakad i moln. Den ryggen skall vi passera på något sätt. Ljubljana, som ligger på andra sidan har dock en prognos med bara några enstaka moln på 3 300 fot. Vi tar farväl av Wien Control på 124,4, stiger över molnen och ser Slovenien öppna en av sina dalar för oss. Ljubljana control ber oss genast sjunka till 1000 feet ground, men vad skall man räkna som marknivå mitt mellan bergen?

 Inte lätt med så många svenska plan på en gång

 Vi lokaliserar sjön och flygplatsen i Bled, dit vi skall efter intullning i Ljubljana. Vi får väntläge vid staden Kranj och hör de andra ropa upp kontrollen. När Adrias passagerarkärra startat får vi klart till final bana 13 och där blir vi ”number three to land”. En långsam Cessna ligger framför oss så vi får hålla igen farten så mycket som möjligt. Den som skulle vara nummer två på finalen, en Tomahawk, får plötsligt order om att göra en 360 på medvinden! Även då Viktor Martin och Zäta Filip anländer råder en viss förvirring i tornet, men vi kommer ned ordentligt alla tre. Stora bussen rekvireras för vår transport till terminalen och briefing. Det uppstår en viss palaver om landningsavgiften, som slutar på 22 Euro i stället för förväntade 10. Matti och Cecilia lämnar oss för några dagar på egen hand och skall träffa oss igen på Brač i Kroatien. Senare skulle det visa sig att deras rutt gick via det krigshärjade Sarajevo. Tur att mamma och pappa inget visste!

Vi lämnar obligatorisk färdplan, men för att spara bläck blir det en gemensam blankett för ”gruppen GXI”. Tornet blandar återigen ihop flygplanen och ropar till KVM att de inte skall taxa som de gör, trots att de knappt rört sig ur fläcken. Det var vi som taxade bakom, istället för framför, en business-jet på plattan. Vi startar mitt på bana 31 i fyra till nio knops medvind och via utpasseringspunkter Whiskey 2 orienterar vi oss till medvind bana 13 på Bled/Leche. Vi får, på knagglig engelska; klart att landa. Banan är rejält ojämn och vi studsar fram under utrullningen. I det ganska långa gräset är det mycket trögt att taxa, men vi kommer så småningom fram till vår parkeringsplats nära restaurang med landningsöl och lunch.

Hatad och hotad tupp 

Den driftige bussägaren, restaurangägaren, bar-innehavaren mm Stefano tar oss för 100 tyska mark till pensionat Krek i den stillsamma byn Ribno. Middagen intages på Stefanos restaurang och återigen kommer Bengts ”handikapp” till nytta. Bengt, som opererat armen, behöver sträcka upp den i luften då och då. På detta sätt tillkallade vi snabbt kyparen, vare sig det behövdes eller ej. Kvällen blir lugn och med hjälp av Krusses ficklampa orienterar vi hemåt i den becksvarta natten. Det fanns inte en enda gatlykta i hela byn. I ganska rask takt avverkar vi nästa dag slottet, blir rodda ut till ön med kyrka och därefter forspaddling. Med medfört signalhorn aviserar jag avfärden, men vi lyckas, trots ivrigt paddlande i forsarna, inte komma ikapp de andra BFK:arna i deras gummibåt.

Krusse och Robert hade en otroligt morgonpigg tupp precis nedanför sin balkong och trots deras fredliga yttre, smiddes allehanda mordiska planer för tuppens hädangång. Efter middagen som, passande nog, intogs på restaurangen ”Två tuppar” visade det sig att de mordiska planerna förmodligen läckt ut till tuppens ägare. Tuppen hade fått utegångsförbud och den natten kunde alla sova. 

 Morgonpromenaden går längs bana 13 i Bled. Jag vill gärna se om det finns partier som är jämnare än de som vi landade på. De låga landställsluckorna på Mooney är inte särskilt lämpade för ojämna gräsfält. Den första biten av bana 13 är ok, men efter halva banan så blir det väldigt ojämnt. Det gäller att komma upp så snabbt som möjligt. Uppställning så långt i banändan som det går, fullt varv innan bromsarna släpps, Lasse tar ut klaffen då vi nått lättningsfart och vi är uppe i god tid innan ojämnheterna kommer. Tillsammans med EZF gör vi ett varv över fältet, vinkar med vingarna till avsked och ansluter till KVM som lättat sist. ”Gruppen SE-GXI” är samlad.

 På flygningen ned mot kusten och Portoroz tuffar vi fram på 45% effekt. Krusse i Viktor-Martin ser sin chans, drar på fullt, flyger förbi och erbjuder sig flott att dra av så att vi kommer ikapp. Vi avböjer erbjudandet, ”släpper handbromsen”, och genast är ordningen återställd. Iris och Freddy i Zäta Filip kan sluta undra varför vi flugit så långsamt och kan nu fälla in klaffen. Portoroz har en lite speciell inflygning till bana 33. Man flyger in över gränsstationen till Kroatien och måste sedan sjunka snabbt efter den brant som ligger på finalen. Vi som varit där förut informerar de andra på ”bolagsfrekvensen” om detta, landar och följer den Follow-me moped som anvisar plats på plattan. Eftersom vi skall fortsätta flyga så får vi som är piloter avböja den Slibovitz som erbjuds anländande flygare i Portoroz.

 “Request to climb for landing”

 Vi är på rätt sida om kallfronten. Den kraftiga kallfronten delar Europa i en del med dåligt väder och en del där vi är. Vi flyger VFR och börjar med att återse den pittoreska stan Piran i Slovenien. Sedan fortsätter vi längs den Kroatiska kusten och njuter av havet, öarna och de höga bergen in mot land. Bengt säger lite senare att det är nästan lika vackert som i Norge och det betyder inte lite, med tanke på att han ursprungligen är norrman! 

När vi kommer ned mot Split får vi först gå in över land vid staden Sibenik och sedan hålla oss söder om några små öar, som vi allra först inte hittar på kartan. VFR-rutten heter Adria 1 och går på 1000 fot över havet. När vi närmar oss ön Brač så begär jag därför att få stiga för att kunna landa på flygplatsen som ligger på 1775 fot! Efter ett tag kommer Zäta Filip och när KVM landat så har vi redan ordnat taxi och hällt upp landningspilsnern.

 Vi klämmer in oss alla i minibussen som tar oss till huvudstaden på ön, Supertar och vår lägenhet där. Vi inkvarterar oss i de ganska spartanska rummen och tar husets största kök i besittning. Supertar visar sig vara en utpräglad turistort med allt för mycket stånd med tingel-tangel och flipperhallar med blinkande lampor. Första nattens hetta håller dessutom på att ta kål på några av oss som har svårt att sova då det är för varmt. Här skall vi bo den längsta tiden på flygluffen, det var nog inte särskilt bra val som jag gjort.

Vatten från himlen?

 Vi hyr två bilar och ger oss i väg på utflykt på ön. Eva påpekar att vi måste ta med oss mycket vatten i hettan och, utan att ana hur rätt jag skulle komma att få, påstår jag att vatten kan man väl hitta överallt. På en av de smala vägarna drar en liten lastbil snabbt om oss och i en kurva lite senare hittar vi en del av hans last – vattenflaskor som täcker hela dagens vätskebehov. Att vattnet dessutom heter Sacramento, eller något sådant kan väl bara tolkas som att det var en skänk från ovan. På öns sydsida hittar vi en liten fin by som heter Bol och här sätter vi oss och fikar på ett kafé, tittar på den fina utsikten och jag anar vad alla sitter och funderar på: ”Här skulle vi ha bott istället.” Jag smyger in på det närliggande hotellet och gör en preliminärbokning som i det efterföljande rådslaget görs om till en definitiv, vi flyttar hit!

 

 

 

Under några dagar njuter vi av sol och bad i Bol. Det här är förstås också en turistort, men känns mycket mer genuin än Supertar. En dag hyr vi en egen båt som tar oss till en avskild vik för bad, grillad fisk och vitt vin. Han som äger båten är en sommarlovsledig lärare och han har byggt båten själv. Vi får mycket god kontakt och inviteras en kväll till hans större båt, även den självbyggd.

 

Vi lämnar det vackra vädret

LZIB 0918 070/6MPS 9999SCT 030 BKN 080 BECMG 1012 290/8G13 MPS TEMPO 1118 290/10G15 MPS 3000 TSRA SCT012 BKN 026CB BKN 050

Taf:en ser inget vidare ut

 

Det är lugnt och stilla på flygplatsen i Brač tills vi kommer. Några turister dyker upp för att beskåda dagens händelse: när vi startar. I det lilla briefingkontoret lämnar vi färdplaner och får löfte att följa kusten även om vår färdplan säger att vi går över land. Vi i GXI startar direkt efter Zäta Filip för att få några fina bilder av ön och av ett vackert flygplan. Ja, vi tog också några bilder av Sixen. Nu flyger vi IFR i det vackra vädret och stiger till flygnivå 80. Efterhand möter vi de förväntade molnen som blir allt tätare. Vid Zagreb får vi leta efter ljusare partier i molnmassan och använder ADF:en som fattigmans-väderradar. Genom att ha den på långvågsfrekvens och avlyssning hör vi eventuella blixtväder. Genom att ADF-nålen pekar åt vilket håll de ligger ökar möjligheten att undvika det värsta vädret. Vi ser en blixt och har ett par turbulenta åkturer. De två planen som kom efter får betydligt skumpigare resa. De råkar ut för såväl kraftig turbulens som blixt och dunder.

För att hålla oss så långt från kallfrontsvädret som möjligt har vi lagt rutten via Ungern. Snart öppnar sig det ungerska slättlandskapet under oss. Vi ser Balatonsjöns gråbruna vatten och kikar efter slottet vi bodde på första gången vi flög till Ungern. Vi ber Budapest kontroll om vädret i Bratislava och gläds åt avsaknaden av låga moln och åska i svaret. Vi blir överlämnade till Stefanič kontroll ( Bratislava) vid intersection VAMOG och får klart rakt in på bana 31. Vi meddelar de andra planen det flygmässigt goda vädret och landar. Precis som i många av de f.d. östländerna möts vi på plattan av unga stiligt klädda kvinnor i moderna amerikanska Vans som hjälper till att ordna tankning, transport till terminalen etc. Binder fast GXI i terra firma och beställer fram 12 öl av en mycket förvånad bartender. Hans förvåning avtar efterhand som de andra anländer. 

 Hotell nummer 16 som vi bor på är ett litet smycke med snidat trä och allahanda utsmyckningar. Här firar vi Iris födelsedag med trumpetfanfar och champagnefrukost. Hur många år det var kommer jag inte ihåg, men på kvällens tårta räknade jag till 35 ljus?!

 Sista kvällen på flygluffen äter vi på en typisk slovakisk restaurang, Vajnorská viercha. Vi har bokat genom vårt hotell så när vi kommer är det redan beställt vad vi skall äta. Förrätten ser ut som makaroner och fläsk, men smakar avsevärt mycket bättre. Huvudrätten uppfyller mer än väl löftet att vi skall nog bli ordentligt mätta. Ett antal olika sorters kött serveras på en stor träbit tillsammans med potatis i alla de former och allehanda andra tillbehör. Mycket nöjda drar vi oss tillbaka till det lilla hotellet för att kolla väderfax och en natts vila.

 Lång dags färd mot Tullinge

Även det väder som Briefing Arlanda faxar ned på morgonen ser bra ut: Lite molnighet och motvind i början, men efterhand klarnar det upp och vinden ser ut att vända åt vårt håll.

När jag ringer Arlanda och lämnar färdplan frågar de om jag accepterar ändringar i planen om min rutt inte blir godkänd direkt. Detta sker genom att man i färdplanen under punkt 18 skriver IFPF RouteAMD ACC. Nog blir det ändringar i min begärda färdrutt alltid, inte kan man begära kortaste vägen genom Polen då departure-rutten startar vid en annan flygled! Den föreslagna färdplanen är 50 nautiska mil längre än min genväg. Inga problem, oftast går det att begära kortare vägar då man väl är i luften. Så och denna gång, vi skär av et hörn här och ett där så det blir nästan raka vägen hemåt.

 Vi har lämnat färdplan till Kalmar, med Tullinge som alternativ och när vi kommit till intersection PENOR vid polsk-svenska gränsen berättar vi att vi fortsätter hela vägen hem. KVM landar i Kalmar och får besök av Tull och passpolis. Familjen Stenbom skall släppa av Matti i Malmö så de stannar där för kisspaus och tankning. Efter några timmars väntan kan vi i GXI ta emot de andra med sedvanlig välkomstceremoni. Robert, som hela tiden nogsamt hållit reda på våra gemensamma kostnader i sin handdator, har lite redovisning att göra.

 Under allmänt kramande bestämmer vi tidpunkt för återsamling, då vi skall titta på 2000 bilder och återuppleva en del av den här resa. Med detta kan vi konstatera att årets flygluff är tillända och att det varit en mycket lyckad resa.