Tidig morgon…för vissa

Det är ganska tidigt på lördagsmorgonen den 1:a juli som några personer börjar samlas på klubben. Först har Lars och Helena Arvidsson kommit. Därefter anlände Eva och jag, så nu är hela besättningen i GXI samlad. Efterhand dyker Tommy Carlsson och Cickie Holmsten upp för att befolka FDZ. Peter Lundh som inte blev avskräckt av förra årets flygresa anländer i god tid. Femton minuter innan bestämd avgång anländer även familjen Granat, Karl Gösta, Marita och sonen Karl-Fredrik. Med i den transporten kom även Krysztof Kaminsky så har nu alla elva resenärerna anlänt

 1:55 ESCN till ESMS FL 60

 Vädret i södra Sverige är inte lika bra som här på Tullinge och Sturups TAF säger att det temporärt är 400 fot i tak och duggregn. Inte mycket att flyga VFR i, så vi planerar om så att även FDZ skall kunna flygas IFR. Vi i Mooney’n ställer upp först och har FDZ bakom oss när vi ställer upp bana 06. Fullastade, kommer vi ändå snabbt upp på vår marschhöjd flygnivå 60. Vi hör dock inte mycket av FDZ, för de valde att starta inte bara en gång, utan gjorde ett extra varv i samband med starten. De hade visst glömt att stänga till något. Det var inte sista gången de skulle göra fler än ett varv vid en flygplats!.

 Att ha två damer som har mycket att säga varandra i baksätet kan ha sina sidor, intercom-systemet gick varmt! I de fåtaliga luckorna i ljudvallen kunde jag ibland berätta för Lars om hur den nya GPS:en fungerar. Lyckligtvis finns en knapp för att stänga av intercommen för att kunna kommunicera med trafikledningen. Vi kommer fram till Malmö efter 1 timme och 55 minuter, landar visuellt bana 35. Lasse gör en riktig smygare för att inte slita på GXIs alldeles nya däck.

 3:00 ESMS till EHTX

 Efter lång väntan på de andra, koll av väder, lämna färdplan och lunch ger vi oss iväg söderut. Vi får inte flyga närmaste vägen, eftersom bron till Danmark skall invigas just nu. Däremot hinner vi knappt komma upp på marschhöjden, flygnivå 100, förrän vi får klart direkt till destinationen: Texel. Sikten blir sämre ju närmare den holländska kusten vi kommer. I duggregnet kan vi knappt skönja havet och öarna under oss från 4000 fot så vi sjunker till 1500. Det kan vara lite svårt att se var i den stora gräsytan som banan befinner sig, men efter att tornet upplyst oss om att landa mellan de blinkande gula lamporna är vi snart nere. Texcels gräsfält är bland de jämnaste jag sett och det hoppar inte alls när hjulen tagit mark. Däremot sprutar vattnet ordentligt när vi rullar i den kortklippta gräset.

 Ett extravarv …till

Vi sitter med vår landningsöl och ser en Cherokee komma mot fältet. Först tror vi att det är FDZ, men den gör flera varv runt fältet så vi tror att det är någon lokal kärra som kör studs och gå. När de landat ser vi att det faktiskt är våra BFK-vänner som kommit. Vi förstår att de tänker göra flera varv inte bara vid start utan även då de skall landa. Tio minuter senare anländer KVM och vi ockuperar helt det lilla hotellet som ligger vid flygplatsen.

 Mottagningen av mannen i tornet är så hjärtlig att vi till och med nästan tror på hans försäkringar att vädret skall bli strålande i morgon. Vädret är faktiskt lite bättre dagen efter och precis lagom varmt för att cykla runt på ön med våra hyr- cyklar. På öns lilla bryggeri får vi lära oss skillnaden mellan top-fermented och bottom-fermented öl. Det hade inte alls att göra med var i karet jäsningen sker. Det är söndag och i den lilla byn Oosterend är många på väg till kyrkan med allvarliga miner, strikt klädda och damerna med blå hattar. Kvällen middag intages på Pannkaken-Huis, men det är inte bara efterrätts pannkakan som smakar läckert!

 2:00 EBAW EDVE

 Vi har väntat in bättre väder och startar vid halv tolvtiden. Här skiljs våra vägar tillfälligt. Vi i GXI siktar på Antwerpen där vi skall lämna av Eva. Hon skall försvara Sveriges färger i EU och sedan ansluta till oss andra i Tyskland. KVM och FDZ drar direkt till Braunsweig, som skall vara vår bas för besöken på världsutställningen. Trots att TAF-en för Antwerpen bara hade scattered-grupper så är det heltjockt på 1500 fot. Det blir en full procedur till bana 29 och jag rapporterar fyren ONW ut och in. Nu ser jag verkligen vilket stöd som GPS-en kan ge.

 Krokig väg till Expo 2000

Efter tre försök att få datorn i briefingrummet att acceptera vår rutt ger vi upp och ringer in färdplanen till Arlanda (som sedan skickar den tillbaka till Bryssel). Vår färd mellan Antwerpen och Braunsweig blir lika krokig den. Till att börja med så leds vi på en rutt långt söderut, till LNO innan vi får vända nosen mot målet igen. Det är en hel del cumulus och cumulonimbus -aktivitet och jag försöker hitta ljusare partier i molnen, medan Lasse har fullt upp att flyga planet.

 Världsutställningen var en besvikelse. Det fanns en hel del ljusglimtar, men sammantaget motsvarade den inte våra förväntningar. Men det var ju för Freddy och Iris skull som vi kom hit.

• ”Vaddå, Freddy och Iris, de var väl inte med på den här resan?”

Nej, men de skulle ha varit med och ville gärna se Expo 2000. Det lät intressant och vi lade rutten så att den inkluderade Hannover och mässan. Sedan visade det sig att Freddy inte komma loss från jobbet, men vi åkte dit i alla fall. De som var där två dagar blev mer förtjusta och det kanske tyder på att man måste veta vad man vil se, för att inte gå vilse i köerna till det mest intressanta.

När Lasse och jag kommer ut till flygplatsen finns en lapp med en önskan om att jag skall ringa en Udo Dehning. Lite undrande blir jag då jag hör att han jobbar på LBA, det tyska Luftfartsverket. Det visar sig att han har en Mooney och han vill gärna utbyta lite erfarenheter kring flygplan och utrustning. Han visar sig vara en stor tillgång i våra fortsatta göranden. Efter att ha bjudit på lunch och hjälpt oss hitta bra väderbriefing på sitt kontor, lånar han ut färska VFR-kartor till oss. Vi lämnar nämligen ett gyro här för reparation och behöver ha bra kartor för att flyga VFR i Tyskland.

Genom Alperna

Det var inget vidare väder i Braunsweig och trakterna runt omkring så vi väntade några timmar innan vi startade resan mot Portoroz. Meteorologen i Berlin hade dock bra koll på vädret och på hans inrådan flög vi öster om Magdeburg och Leipzig. Kalle Granath och jag flög GXI, dvs jag flög och Kalle kollade på kartan att GPS:en visade rätt. Vi hade filat en färdplan runt Alperna, via Graz, med baktanken att kolla alp-vädret med München Radar när vi kommit dit. Mycket riktigt var det ganska få moln på 7000 fot, alpdalarna molnfria och topparna i moln. När det sedan inte var särskilt mycket vind så såg förhållandena perfekta ut. Vi bad att bli re-routade via Saltzburg, följa landsvägen i passet ned mot Willach och sedan vidare mot Dolsko, nära Ljubljana.

 Det är mycket speciellt att flyga i Alperna och endast tack vare att jag tidigare varit nere i Kempten och flugit med vana alpflygare valde jag denna väg. Blåser det så kan vinden komma runt bergen, egentligen från vilket håll som helst. Har solen legat på en alpsida så bildas termik, lite olika beroende på hur dalen ser ut. Man luras hela tiden att stiga eftersom horisonten ligger ”för högt”. Flyger man an rakt mot en bergsrygg så riskerar man att få ett nedsvep som är kraftigare än planets stigförmåga. För att inte tala om alla segelflygplan, skärmflygare och tillfälliga skogsbruks-linbanor man kan träffa på.

 Det blev en underbar flygning! Sida vid sida med snöklädda bergssidor, upp på 9000 fot för att komma över en rygg och ha molnen strax över. Landsvägen försvinner in i en tunnel i ett pass (men syns fortfarande på GPS:en!). Vi ser en segelkärra på 8000 fot och flera skärmar på lite lägre höjd, kossorna betar lugnt vidare, oberörda av vår framfart. Det är underbart vackert och Kalle envisas hela resan att prata om detta som flygluffens absoluta höjdpunkt, det bästa han upplevt över huvud taget! Den enda smolken i glädjebägaren var att batterierna i min kamera just tröttnat! Styrkta av den fina upplevelsen, och Kalles goda navigationsförmåga, meddelar vi Ljubljana Control att vi fortsätter även genom de Slovenska Alperna rakt mot Portoroz.

 Förgäves letar vi på kartorna efter en punkt som skall heta Papa Echo one. Det närmaste vi kommer är en punkt som heter Echo one och den visar sig alldeles nyligen vara omdöpt till P(ortoroz) Echo one. Det är bana 33 som används och det innebär att finalen går över Kroatien. Vi kryssar ”mellan” gränsstationerna, sjunker snabbt i sänkan, landar och följer den lilla mopeden med follow-me skylt till vår parkeringsplats. Det är över 30 grader varmt och äntligen kommer kortbyxorna till sin rätt. Vi passerar snabbt tull och passpolis och blir välkomnade med ett glas Slibowitch av en söt värdinna i ankomsthallen. Efter en tid anländer även KVM och vi åker iväg i flygplatsens taxi-buss för att förbereda inkvarteringen.

 Eva missade tåget från Bryssel till Braunsweig och har lyckats komma med på ett tåg till Milano. Från Milano går ett tåg till Venedig, därifrån ett tåg till Trieste som bara ligger cirka 7 mil från Portoroz. Tack vare GSM lyckas vi hålla kontakt och jag kan möta Eva med taxi för den sista sträckan. Trots att det är mitt i natten kommer Lasse och Helena upp och vi tar ett glas vitt vin på den gemensamma altanen. Gänget är samlat igen!

Några dagar som riktiga turister

Det blir mycket solande, vi åker på en liten charterbåt längs den slovenska kusten, som för övrigt bara är cirka fyra mil lång. En dag gör vi en utflykt till en fantastisk grotta. Det är flera mil gångar i underjorden med stalaktiter och stalagmiter i de mest fascinerande formationer.

 I går brände det till ordentligt. Vi hade bestämt att ha en skön hemmakväll, dvs. äta middag hemma och sedan se vad kvällen hade att bjuda; och det hade den…..verkligen!

Vi hade gjort en raid i snabbköpet och köpt kyckling, ost, tomat, olivolja, potatis, morötter, lök i alla dess former och en starkt doftande rökt korv. Iklädd medförd kockmössa fick jag ett visst övertag i köksregionen och tillsammans med Lars, iklädd en tygpåse på huvudet, ledde arbetet med att göra en kycklinggryta ”Slovenska”. Förrätten, tomat och mozzarella, huvudrätt och efterrätt, fruktsallad avnjöts under stor trevnad. Men till kaffet brakade det loss! Naturen bjöd på ett magnifikt skådespel, blixtarna ljungade över himmeln. Än drog de på tvären, än stod de rakt ned i backen, eller rakt upp i himlen. Mullret var avlägset, utom en gång då blixten direkt följdes av en skarp knall och nog hoppade vi alla till lite grann. Men på vår altan hade vi det tryggt och stämningen blev nog bara högre av att vi fick tränga ihop oss på den sida av bordet dit regnet inte nådde.

 

Jaga Gyro

 I Tyskland hade GXI’s horisontgyro lämnat in och vi lämnade därför in det för reparation i Braunsweig, som skickade det till Hamburg. Skulle det bli färdigt i tid skulle verkstaden skicka det till Portoroz, annars skulle vi plocka upp det i Braunsweig eller kanske i Hamburg. Efter ett antal telefonsamtal fick jag fart på reparationen och även förtullningen i Slovenien. Dagen innan vår avfärd till Krakow verkade det säkrast att flyga upp till Ljubljana där det låg hos DHL. Flygningen upp var förstås under VFR och Tommy och jag kunde beundra den vackra utsikten, inte minst i den dal där Sloveniens huvudstad ligger.

 2: 30 LJPZ till EPKK på FL 100/120

 När vi skall lämna in färdplaner uppstår en diskussion om fördelningen i plan. Det är inte VFR-väder och eftersom Tommy saknar I-bevis måste någon I-pilot åka med FDZ. Det slutliga alternativet blir att Lasse åker med, men munterheten lyser nu klart med sin frånvaro i den lilla ”Swesco-gruppen”. Färden mot Krakow blir ganska händelselös för oss i GXI på flygnivå 100 och 120. Jo vi drar på oss lite is och drar i oss lite syrgas och ibland är vi över molnen och ser solen. Vi har medvind så det går ganska fort, vi har ofta 185 knops fart över marken och i planén ned mot Krakow läser jag av 220 knop på GPS-en.

 Vi anländer förstås först till Krakow och blir mottagna med ”welcome to Krakow” av trafikledningen, men sedan blir mottagandet lite Kafka-likt. Först anger de en taxiväg som inte finns och när vi sedan skall parkera planen för natten är det för många polska flygplatspersoner som skall vara med och tycka om var vi skall stå! Nåja vi hade ju hunnit ta en landningspilsner innan och bara lätt upprörda anländer vi in till gamla stan i Krakow flera timmar senare. Krakow är en charmig stad och vi hittar lätt till samma klassiska restaurang vid torget i gamla stan som vi frekventerat en gång tidigare. Stoppet i Krakow kommer huvudsakligen att bestå av en mycket vacker tur på en flod 15 mil söder om stan. Den första halvan av flodturen njuter vi alla av, men sedan kryper de flesta ned bakom sina paraplyer, det börjar nämligen ösregna!

 4:15 EPKK tillESCN

Tjugo minuters väntan på att passpolisen skall studera våra pass, diverse förvecklingar med färdplaner och undervägsavgifter, men sedan är vi klara att ge oss i väg. Lasse, Helena, Eva och jag flyger IFR i GXI, medan Tommy och Cicki har med Kalle i FDZ och skall navigera VFR. De polska brytpunkterna finns inte med på GPSén, men efter ett tag har Tommy och Kalle koll på läget och vi drar iväg. Med GXI tar det fyra timmar och femton minuter att komma till Tullinge. Tjugo minuter innan vi kommer fram så drar vädret ihop sig och Lasse och jag får hjälpas åt så att vi kan ta oss ”VFR” till Tullinge. Ännu en flygluff är till ända, för oss. FDZ anländer någon dag senare och KVM har stannat i Polen ytterligare några dagar.